• Stepping Stones Kottla

Du & Jag Döden

By Jacob Gryvelius.



En svensk milstolpe inom modern rock? 4,5/5.


Skivomslaget på albumet. Det har ofta kritiserats som att det varit ett av världens fulaste omslag med sin smått läskiga animerade och fult gröna kontrast, fast jag tycker det finns en melankolisk känsla bakom det som bidrar till bandets atmosfär. Det gör albumet mer speciellt, till skillnad från Kents tidigare släppta album.

Kent kan nog vara nutidens mest kända rock och popband från Sverige. Från 90-talet till senare 10-tal så dominerade de Sveriges pop och rock industri på många håll. Med deras kända låtar som ‘Dom Andra’, ‘Mannen i den vita hatten(16 år senare)’ och utan dina andetag- tillsammans med många fler- och albumen ‘Vapen & Ammunition’, ‘Tillbaka till samtiden’ och ‘En plats i solen’ bara för att nämna några. Dock så finns det ett album som sticker ut. Ett album som kallas ett av de bästa rock/popalbumen som producerats i Sverige i vår moderna tid av många kritiker som lyssnat, jag presenterar till er ‘Du & jag döden’ av Kent.

Ni kommer få höra mina egna åsikter om varenda låt på albumet om både det dåliga och det bra i en text om min uppskattning till albumets och den atmosfär som den skapar. Följande är själva namnen på låtarna från albumet. Under hittar ni min personliga upplevelse, samt mina tankar och åsikter om just detta stycke av albumets stora variation. Frågan är om detta är deras bästa album eller inte. Hur håller det egentligen upp till deras andra album?

400 slag

Detta är vår första introduktion till albumet, och jag förväntar mig mycket från deras tidigare släppta album. Vi möts först av en tjock bas som senare blir ackompanjerat av höga trummor som snabbt får vår koncentration. Dessa möts kort efter av en gitarrmelodi, fast den tar dock inte alls lika mycket plats. Efter cirka en minut och tjugo sekunder får vi för första gången i albumet mötas av Jocke Bergs sångröst, själva ansiktet av Kent och dessutom bandets låtskrivare. Hans röst är inte dålig sig självt, men det finns något bakom den som får människor att just lyssna på detta bandet. Kan det vara själva melodin eller rösten själv tillsammans med atmosfären som skapas av den rockiga musiken. Hans röst får tillsammans med sig en kör av samma sångare som passar fint in tillsammans med de andra.

Detta är inte en dålig introduktion till albumet, tvärtom. Det är faktiskt en låt som definierar Kents stil som artister på 2000-talet, i motsats till deras mer poppiga avslut tio år senare. Dessutom gillar jag deras struktur på att bygga upp låtar. Många artister lämnar de bästa låtarna i början av albumet. Kent, dock, låter en vänta på det goda tills ungefär i mitten, som ger ett resultat av en mycket tillfredsställande upplevelse.

Du är ånga

Kent återvänder återigen till deras klassiska rockiga stil från det sena 90 talet i denna sång. Med den klassiska tydliga basen och gitarrkompet som får sällskap av Jockes sångröst. Den poetiska sångtexten som snabbt sätter sig i huvudet blir toppen på isberget. Denna stil påminner mig om många av deras tidigare och framtida album som ‘Isola’ Och ‘Tillbaka Till Samtiden’. Fast jag märker att detta albumet har sin speciella stil som inte går att beskriva med ord. Den har en svängigare atmosfär.

Den döda vinkeln

Den här sången inleder med en lite mer entusiastisk öppning som giver mig förväntningar att den kommer vara smått gladare än resten av de melankoliska låtarna på albumet.

Till skillnad från den första låten, och mer som andra, så är denna mer inriktad på melodin från sångrösten. Instrumenten är nu endast kompet till melodin som snabbt sätter sig i huvudet med sin speciellt “catchy” refräng. Sångtexten, däremot, är den bästa jag har hört hittills av bandets album. Den är särskilt poetisk som passar fint med refrängen.

Du var min armé

När man kommer till den här punkten i albumet så väntar man efter något nytt som skiljer sig från resten av bandet, eftersom att man börjar lägga till ett mönster där de nya låtarna förlorar sin identitet och helt enkelt inte är tillräckligt bra för att bli ihågkommen och Du var min armé är ett mycket bra exempel på detta.

Låtar som denna fungerar som bronsklossar: de tar albumet ner till en lägre nivå än vad de förtjänar. Låten tillhör B-sidan.

Palace & Main

Du var min armé går snyggt över till Palace & Main som kan vara en av de viktigaste låtarna som kent någonsin har släppt. Det är en sång som många tycker definierar Kent och deras musik i en enda låt, speciellt under deras tidigare år som artister. Låten liksom visar hur talangfulla och på vilken nivå de kan producera musik på, vilket är mycket ovanligt i Sverige, trots att vi är ett av de länderna som producerar mest musik i hela världen. Detta är vad som gör Kent till så framgångsrika i Sverige och varför vi bör vara stolta över dem. Allt sitter i den här låten vilket gör den till en av de bästa i albumet, om inte deras hela musikkarriär, enligt mig.

Trots detta är det inte alla som ser detta och därför hänvisar jag till några av deras andra mer populära låtar från de andra albumen.

Järnspöken

Kent väljer att gå lugnare i Järnspöken , med en låt som påminner om en visa. Den akustiska gitarren och den smått obehagliga sångtexten är i princip de enda instrumenten som bygger upp låten. Jag gillar hur de får till det att bli så bra att ha en ljuvlig sång med så pass dyster bakgrund.

Texten till låten, som jag beskrev som obehaglig, överraskar mig på hur dyster den är. Jag förmodar att den handlar om bandets hemstad: Jönköping, och minnen från denna “arbetarstad” som Kent och Jocke Berg i andra låtar sjunger om som ett ställe fyllt med våld och mörker, precis som många andra mindre städer i Sverige.

Klåparen

Kent väljer i Klåparen ett lugnare och långsammare tempo, fast tyvärr så är den tråkigare än resten av albumet, fast det betyder inte att den är sämre, bara att den är svårare att fästa sig vid.

Vad som gör den bättre än Du var min armé är att den lyckas att göra sig själv ihågkommen. Det betyder att när man hör den för andra, eller tredje gången så kan man direkt känna igen låten utan att nödvändigtvis veta titeln.

Det enda problemet jag har med denna låten är att den inte är så bra, eller rättare sagt, den passar inte in i mina förväntningar som jag haft för detta albumet. Den tar helt enkelt för många lyssningar för mig att ta mig igenom för att jag ens ska bry mig i första hand.

Max 500

Återigen återvänder Kent till samma “on, off” mönster, där Max 500 absolut tillhör den första av dem. Max 500 är förmodligen den mest “underrated” låten på albumet hittills, men minnesvärd är den dock inte alls.

Till skillnad från Du var min armé och Klåparen så har Max 500 åtminstone en identitet värd att lägga märke till, istället för en tråkig eller dålig en. Vad mer finns det att säga om Max 500? Inte mycket, för att den inte sticker ut tillräckligt. Det är mer eller mindre en kopia av Palace & Main av samma artister på samma album. Att ha en egen identitet behöver inte nödvändigtvis betyda att den är minnesvärd. Det positiva med låten är att den snabbt får dig att somna, vilket gör den perfekt att lyssna på innan du går och lägger dig. Det är därför en dålig låt får mer uppmärksamhet än en medioker, och ibland en helt OK låt, bara för att den är dålig.

Romeo återvänder ensam

Titeln på Romeo återvänder ensam gjorde mig tillräckligt nyfiken för att återigen ta hänsyn till låttexten för andra gången.

Romeo återvänder ensam är som en berättelse om minnen från det förflutna och jag tror låten är skriven till en viss person, inte till publiken själv. Publiken får helt enkelt ta in låttexten indirekt och göra sitt bästa för att förstå den.

Titeln är en solklar referens till Shakespeares Romeo och Julia. Man kan då tolka låttexten som en egen berättelse med medvetna kopplingar till just Romeo och Julia för att få oss lyssnare att förstå oss på låttexten enklare. Vill man ha en mer djupare inblick av låttexten är det bara att kolla upp. Det finns massor för en att gräva sig ner i.

Rosor och palmblad

Till min förvåning så inleds Rosor och palmblad med ett piano. Det är första och enda gången som detta händer under hela albumet, men dock så är jag inte ett stort fan av detta. Det låter väldigt tråkigt och det imponerar mig inte. Jag kan dock respektera deras mod att pröva på nytt, fast den här låten borde inte ens ha funnits på albumet från första början. Istället kunde man valt låten Nihilisten från Palace & Main EP:n som jag tycker passar in i albumet mycket bättre och skulle sitta fint bland de andra i albumet. Jag tycker tyvärr att detta är den sämsta låten på albumet.

Mannen i den vita hatten (16 år senare)

Detta ska vara en av de bästa, om inte den bästa, fast frågan är om den håller upp till mina förväntningar. Är ‘Mannen i den vita hatten (16 år senare)’ ett värdigt avslut på albumet?

Efter att ha lyssnat igenom den ett antal gånger så förstår jag nu varför denna sången på ett sätt representerar albumet. Det är nästan som ett adjö, tack för att ni lyssnat, som bandet förmedlar till oss som följt med på resan de tagit oss igenom. Låttexten, som vanligt, är väldigt poetisk tillsammans med alla Kents låtar. Istället för att ge oss låtens mening rakt i våra ansikten, så ger de oss e chans att bygga upp våra egna uppfattningar.

Låten börjar lugnt, lyfter från marken och landar slutligen mjukt i låtens avslut i vad som är ett mycket bra avslut på ett mycket bra album.

Hur kan man analysera låtarna?

För att kunna analysera låtarna behöver ma veta ganska mycket om Kents bakgrund. Var de kommer ifrån, när de började och hur de spelar överlag i deras andra album. Det finns alltid en sorts berättelse och mening bakom varenda låt. Man kan göra kopplingar, allt från deras barndomar till referenser från böcker och filmer.

Vad jag tycker är konstigt med albumet är hur det är uppbyggt. De flesta albumen börjar med de bästa låtarna först och de sämre låtarna lite längre bak i slutet, eftersom att man vill få tag i lyssnaren från första början, men detta gör inte Kent. Av någon anledning så har de mest uppskattade låtarna antingen varit i mitten eller i slutet av albumet. Om detta dock är slumpen eller medvetet gjort vet jag inte. Det jag vet är att albumet uppmuntrar till koncentration och en sorts nyfikenhet för lyssnaren.

Åsikt och Sammanfattning

Jag är inte besviken, tvärtom. Att påstå att detta är deras bästa album är inte fel, fast jag tycker fortfarande att det finns en stor konkurrens mellan detta och bandets andra album. Gillar man en smutsigare och mer kontinuerlig stil så är detta albumet vägen. Jag tycker dock att albumet som man gillar mest av Kent beror på vilka genrer som man föredrar. Gillar man techno:’Röd’, rock och långsamt tempo:’Kent’, alternativ rock:’Du & Jag Döden’. Blandar man dessa genrer med en poppig variant av dessa så får man vad som skulle kunna vara Kent.

Det dåliga med albumet är hur fruktansvärt tråkigt det kan vara då och då.

Det är svårt att sätta Kent i ett hörn och påstå att de tillhör där. De gör allt från mjuk rock till syntpop, fast detta albumet var en mer “rough” version av vad de brukar vara. Jag gillar detta och har därför gett betyget som albumet förtjänar.